67. Holmium (Ho)

66. Dysprosium (Dy) <— 67. Holmium (Ho) —> 68. Erbium (Er)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Holmium
https://en.wikipedia.org/wiki/Holmium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 164,93032 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.79 g/cm3
Densitet (vid smältpunkten): 8.34 g/cm3
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 747 K (1 474 °C)
Kokpunkt: 2 968 K (2 695 °C)
Molvolym: 18,7 × 10-6 m3/mol
Smältvärme: 12,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 241 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.15 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: empirical: 176 pm
Kovalent radie: 192±7 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f11 6s2
e per skal: 2, 8, 18, 29, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,23

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 170 m/s
Termisk expansion: poly: 11.2 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.2 W/(m⋅K)
Elektrisk resistivitet: poly: 814 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet:
Youngs modul: 64.8 GPa
Skjuvmodul: 26.3 GPa
Bulks modul: 40.2 GPa
Poissons konstant: 0.231
Vickers hårdhet: 410–600 MPa
Brinells hårdhet: 500–1250 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-60-0

Historia

Upptäckt: Jacques-Louis Soret and Marc Delafontaine (1878)

Isotoper

Iso­topFörekomstHalveringstid (t1/2)SönderfallSönderfallsprodukt
163Ho{syn}4570 yε163Dy
164Ho{syn}29 minε164Dy
165Ho100%Stabil
166Ho{syn}26.763 hβ166Er
167Ho{syn}3.1 hβ167Er

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_holmium


Holmium

Holmium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det upptäcktes först av de schweiziska kemisterna Jacques-Louis Soret och Marc Delafontaine 1878 och kort därefter, oberoende av denna upptäckt, 1879 av den svenske kemisten och geologen Per Teodor Cleve i mineral från Ytterby gruva i Stockholms skärgård och är uppkallat efter Stockholm.

Egenskaper och användning

Precis som de andra sällsynta jordartsmetallerna har holmium någon form av intressant magnetisk egenskap. För just holmium gäller det att holmium innehar det högsta värdet av dem för det magnetiska momentet. Det betyder att när holmium placeras i ett magnetfält ställer atomerna in sig längsmed fältet och koncentrerar det. Det gör att de magnetiska kraftlinjerna kommer närmare varandra och fältets lokala intensitet förstärks. Tack vare det kan man förstärka en magnet genom att sätta en metallklump av holmium, en så kallad polsko, ytterst på magneten. Detta används till exempel effektivt i magnetkameror. Ett annat användningsområde för holmium är inom laserkirurgin. Där används holmium ofta som tillsats i solida lasrar av kristaller av yttriumaluminiumgranat. Färgcentra bildas av föroreningar av holmium i kristall och glas. De lagrar optisk energi som frigörs i form av en laserpuls.

I naturen återfinns holmium sällan med sin silver-vita glans då den lätt rostar. Vidare smälter inte holmium förrän vid 1 472 °C och kokar först vid 2 700 °C. I naturen kan holmium tillsammans med andra sällsynta jordartsmetaller hittas i mineraler så som gadolinit, euxenit och monazit. Annars går det också att finna i olika kemiska föreningar. Holmium är dock relativt ovanligt i naturen och dess medelhalt i jordskorpan är endast 1,3 g/ton. Ett sätt att framställa holmium är genom kärnreaktioner då det bildas som en fissionsprodukt. Det är också möjligt att utvinna holmium ifrån de mineraler det ingår i. Både jonbytar- och extraktionsmetoder kan användas vid separation. Med hjälp av termisk reduktion av fluoriden, HoF3, eller kloriden, HoCl3, med kalciummetall kan holmium fås fram i ren form. Holmium förekommer i flertalet olika isotoper med vitt skilda halveringstider. Från den kortaste som har en så kort halveringstid som cirka 1,1 sekund till den betydligt längre tiden på ungefär 1 200 år. Den isotop som kan stötas på i naturen är 165Ho.

Det vita pulvret i provröret är holmiumnitrat.

Dysprosium i fast form, inte helt olikt holmium.

Historia och upptäckt

Holmium upptäcktes allra först av Jacques-Loius Soret och Marc Delafontaine 1878. De studerade olika grundämnens absorptionsspektrum. När de stötte på ett tidigare okänt spektrum insåg de att de upptäckt ett nytt grundämne. De döpte det tillfälligt till ”grundämne X”. Inom ett år upptäcktes ämnet ytterligare en gång. Denna gång av Per Teodor Cleve då han studerade malm innehållande erbiumoxid. Upptäckten skedde tack vare att holmium förekom som en förorening i hans prov. Det var också Cleve som döpte ämnet till ”holmium” efter det latinska namnet på Stockholm – Holmia.

När holmium först skulle sättas in på en plats i det periodiska systemet fick det till att börja med en felaktig plats, det placerades nämligen på plats 66. Henry Moseley analyserade ett prov men dessvärre hade det blivit kontaminerat av grundämnet dysprosium som vid tidpunkten inte heller var inplacerat i det periodiska systemet. Han undersökte holmiums spektrallinjer, men då han såg linjer ifrån båda ämnena antog han felaktigt att de som dominerade var från holmium. De var egentligen från dysprosium så holmium blev helt enkelt felaktigt placerat på dysprosiums plats till att börja med.

H-fraserH261
P-fraserP231 + P232, P422
Periodic Table Videos
http://www.periodicvideos.com/

Speak Your Mind

*